;)
”Av alla ursprungliga delar i den nordliga vildmarken skulle jag säga att av vargen utgör den största utmaningen för människans klokhet och goda föresatser” (Paul L Errington, 1967, Of Predation and Life).
Med början på 60-talet har fredning av varg lett till en ökning och spridning av vargen i Nordamerika såväl som i Europa. Genom överenskommelser inom FN och följdbeslut har vargen och de övriga stora rovdjuren placerats i kategorin ”strängt skyddade arter”. Dessa får inte avsiktligt dödas enligt EU:s Art- och habitatdirektiv, regler som även omfattar Sverige sedan 1993. Den dåvarande alliansregeringen ratificerade direktivet som övertogs i sin helhet av den efterföljande samarbetsregeringen vid Sveriges inträde i EU 1995.
Det finns alltså en samsyn oavsett politiskt styre att de stora rovdjuren skall skyddas och att deras populationer skall växa så att de blir långsiktigt livsdugliga. Hur kan det då föreslås vargjakt på en liten sårbar, långtifrån långsiktigt livsduglig vargstam?
Vidlyftiga löften avgivna under valrörelsen 2006 om begränsning av vargstammens måste uppfyllas. Istället för att sakligt informera om bakgrunden till artskyddet så frestades vissa väljargrupper med löften som nu kräver genomförande.
Inom ramverket Art- och habitatdirektivet finns rimliga och mycket preciserade undantag från regeln att djuren ”inte avsiktligt får dödas”. För att undkomma de stränga kraven för vargjakt så har miljöministern, med benäget bistånd från delar av bevarandesidan, lyckats formulera ett problem som inte har någon annan lösning än jakt – inavel. Den ”sönderavlade vargstammen” som är bortom all räddning skall jagas och inte längre tillväxa i antal. För att klara den uppföljning av bevarandestatusen som granskningen kräver tillförs nya vargar genom omflyttning och inplantering.
Vargen skall alltså räddas genom att skjutas! Det finns anledning att fråga sig om inte Erringtons inledning visar att utmaningen varit regeringen övermäktig. Nya problem uppstår som kräver sin lösning: Var skall de införda vargarna placeras? Förhindrar åtgärden att naturlig invandringsväg skapas och därmed i verkligheten att en långsiktigt livsduglig population upprättas? Kommer svenska folkets överväldigande positiva inställning till en frilevande svensk vargstam att äventyras?
Bättre då att informera människor om fattade besluts bakgrund och innebörd. Bättre då att ta tag i den illegala jakten, som statistiskt innebär att 30 vargar dödas illegalt i år. Bättre då att märka skotermattor som ökar möjligheten för naturligen invandrade vargar att ta sig igenom renskötselområdet levande.
Viljan att motverka illegal jakt tycks liten. Tidigare har regeringen fattat beslut om att permanenta en utvidgad §28, en rätt att freda tamdjur mot rovdjursangrepp. Den här förändringen har av åklagarämbetet beskrivits i termer av ”att fredningen i praktiken upphört”. Rätten att freda sina tamdjur finns sedan länge genom brottsbalkens nödparagraf. Kan upphävandet av fredning vara den metod med vilken illegal jakt skall minskas?
Målet en långsiktigt livsduglig vargstam finns kvar men uppnåendet har skjutits på framtiden och förbi nästa valrörelse. Är det så politik blir till konst?
I skrivande stund offentliggörs en attitydundersökning från Värmland. Av 1 700 tillfrågade värmlänningar visar sig majoriteten vara för en fridlysning av vargen. Detta är den i debatten alltför tysta, (eller nedtystade?) majoriteten. (SNB)
Krister Persson
Svenska Rovdjursföreningen
– 
