Historikern Benny Morris kartlägger den israelisk-palestinska konflikten i sin senaste bok ”One State, Two States – Resolving the Israel/Palestine Conflict” (Yale University Press). Han visar hur man under cirka 120 år misslyckats med att nå en fredlig lösning. I dag försöker ytterligare en amerikansk president att åstadkomma en fredlig lösning. President Barack Obama rekommenderas att ta del av Morris väldokumenterade bok för att undvika gångna tiders felaktiga teorier, politiska misstag och svikna förhoppningar.
Morris kommer fram till att det i verkligheten, efter 61 år av Israels existens, inte finns eller någonsin har funnits en arabisk och/eller islamisk acceptans av en stat i området styrd av en judisk majoritet. Jo, det finns taktiska uttalanden på engelska som kunde tolkas så, men samma talesmän i ledande ställning har framfört motsatsen på arabiska. Arafat var en mästare på dubbeltydighet, vilket Morris belyser med flera exempel.
Han ger också exempel på alla de välmenande judar som trodde sig kunna åstadkomma en försoning mellan judar och araber i Palestina före 1948 med målsättningen att leva tillsammans i en enda gemensam statsbildning. En orealistisk idé med hänsyn till att det då fanns mångfalt fler araber än judar.
Idén om en stat för två folk har framförts på nytt de senaste åren, denna gång från arabiskt håll när man insett att en separat palestinsk stat inte skulle kunna bli ekonomiskt livskraftig och bärkraftig. Israelerna har dock avvisat detta förslag på grund av att det av demografiska skäl på några få år skulle leda till att en arabisk majoritet skulle bildas som därmed – helt demokratiskt – kunde styra över den judiska befolkningen.
Morris visar att det historiskt inte finns något exempel i den arabiska världen, där i längden en judisk minoritet behållit sina medborgerliga rättigheter.
Tvåstatsmodellen med myten om en sekulär, demokratisk palestinsk stat vid sidan om och i fred med Israel har genom tiderna haft sina förespråkare, speciellt bland liberala judar i diasporan samt israeliska judar på vänstersidan. Denna lösning hade kanske kunnat förverkligas om Arafat hade accepterat Clintons delningsplan år 2000.
En blodig intifada senare och Hamas maktfullkomlighet i Gaza och deras envetna fasthållande av sin förintelseplan för Israel, vilken Morris återger i detalj, samt hotet om Israels utplåning från ett fundamentalistiskt islamiskt styre i Iran gör att mattan dragits undan för denna fredsrörelse i Israel. Dagens uttalande av Mahmud Abbas och andra ledande Fatah-politiker på arabiska tyder inte på någon verklig sinnesändring ens på Västbanken.
Efter att med sina historiska tillbakablickar ha avlivat myterna om både enstats- och tvåstatslösningen kommer Benny Morris först på bokens sista tre sidor fram till den eventuella lösning som undertiteln ”Resolving the Israel/Palestine Conflict” vill antyda, nämligen en federation mellan Jordanien, Västbanken och Gaza.
Jordanien, säger Morris, har stora tomma landytor som skulle kunna uppodlas och ge plats för de palestinska flyktingar som inte får stanna i sina nuvarande värdländer. En sådan federation skulle även få en tillräckligt stor ekonomisk bärkraft. Jordaniens starka armé och säkerhetstjänst lär också kunna skapa ordning och reda i en sådan federal statsbildning, menar Morris. Tanken är inte ny, men lär inte falla det hashimitiska kungahuset och Jordaniens styrande beduinbefolkning i smaken, trots att en majoritet av de jordanska medborgarna är palestinier. Här är Morris inte längre enbart skildraren av det förgångna utan agerar som siare av framtiden.
Franz T Cohn
– 
