”Aldrig mer” blev aldrig realiserat
DEBATT Förintelsens minnesdag
Idag är det Förintelsens minnesdag – det var idag exakt 64 år sedan
koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades av den
Röda armén. De fåtal människor som med knapp marginal hade livet i behåll
fick återuppleva den frihet som så drastiskt togs ifrån dem när nazisterna
ryckte fram i Europa. I år är det också 70 år sedan andra världskriget bröt
ut och det som hände då påverkar och berör stora delar av vår befolkning än
idag.
Många överlevande från
Förintelsen är idag väldigt gamla. Trots den höga åldern ägnar sig idag många
av de överlevande, stora delar av sin tid åt att dela med sig av de
fruktansvärda minnen som man bär med sig. Detta för att något sådant aldrig
mer ska inträffa i vår värld. Vi sa aldrig mer! Aldrig mer ska
människovärdet reduceras till den graden att vi återigen tvingas bevittna
massmord och tyranni. Aldrig mer ska totalitarismen underkuva demokratin.
När vi tittar tillbaka kan vi konstatera att begreppet ”Aldrig mer” aldrig
realiserades i praktiken. Den fria världen lyckades inte stå emot de mörka
krafter som ser sin ras, ideologi och klass överordnad andras. Vi såg det i
Rwanda 1994, där hatet ledde till att närmare en miljon människor miste
livet i ett massmord som saknar motstycke i modern tid. Vi såg det på
Balkan, i den bosniska staden Srebrenica där bosnienserbiska styrkor, under
ledning av den nu tillfångatagne, tillika självutnämnde presidenten för
utbrytarrepubliken Republika Srpska; Radovan Karadzic och hans
överbefälhavare Ratko Mladic begick en av de värsta krigsförbrytelserna på
90-talet där över 8 000 bosniaker systematiskt avrättades. Ledarna för de
bosnienserbiska styrkorna hade en uppenbar agenda och det var att rensa
området på muslimer.
Den 27:e januari är
dagen då vi ska minnas vad hatet, våldet och rasismen gjort mot människan. Vi
ska minnas alla de människor som på grund av sin etnicitet, religion och
hudfärg fallit offer för det hänsynslösa dödandet. Vi människor behöver
konstanta påminnelser om vad vi har ställt till med i historien, inte minst
nu när främlingshatets fula tryne gör oss påminda varje dag, framförallt på
vår egen kontinent där föraktet mot romerna växer för varje dag.
Pöbelattacker har blivit vardagsmat för tusentals romer i flera europeiska
länder. Påhejad av högt uppsatta politiker och massmedia har antiziganismen
återigen vunnit fotfäste – detta i 2000-talets Europa.
I krigets Darfur som av många kännetecknas som världens värsta humanitära
katastrof begår den regeringsstödda Janjawidmilisen folkmord på den svarta
bondebefolkningen i regionen. I skuggan av kriget i Gaza kunde vi bevittna
en våg av antisemitiska strömningar runtom i världen. I vårt land eldhärjas
judiska församlingar och den israeliska ambassaden pryds med hakkors – detta
i 2000-talets Sverige. Islamofobin breder ut sig alltmer. Misstron mot
miljontals muslimer i Europa har skapat en ”vi och dem” känsla där
diskrimineringen och känslan av att inte passa in har skapat starka
motsättningar mellan staten och människor i de marginaliserade områdena
runtom i Europas storstäder.
Rasismen får aldrig
bli rumsren. Det får aldrig accepteras att göra skillnad på folk och folk. Vi
har alla en skyldighet att se till att detta inte sker. Som politiker har
jag ett särskilt ansvar och det är att informera om de fasansfulla händelser
som har begåtts, men också markera och agera mot tendenser i samhället som
går i de totalitära ideologiernas tecken. Den 27:e januari ger mig tillfälle
att göra så.
