;)
Innehållet i
Lissabonfördraget, som det heter numera, är nästan identiskt med det förslag som röstades ned. De största skillnaderna är att det inte kallas konstitution, att EU-flaggan inte nämns i texten, och att EU:s nya utrikesminister får den något mindre pampiga titeln Hög Representant för Utrikes- och Säkerhetspolitik. Förändringarna är alltså marginella.Om man jämför förslagen paragraf för paragraf så är hela 96 procent desamma. Fördraget innehåller fortfarande inget svenskt undantag från EMU. EU får mer makt på ett 60-tal områden. Röstfördelningen i ministerrådet förändras rejält så att makten kantrar till de stora ländernas förmån, och det blir dessutom lättare att köra över minoriteten. Sveriges förmåga att stoppa dåliga EU-beslut kommer att halveras. I framtiden kommer EU att ledas av en president. Medlemsstaterna förbinder sig till militär upprustning, och det nya fördraget innehåller också ett principbeslut om att EU ska skaffa ett gemensamt försvar.
Lissabonfördraget
innebär så stora förändringar att det egentligen krävs en ändring av Sveriges grundlag om det ska kunna antas. Och svenskarna vill inte ha mer EU-makt. Enligt en opinionsundersökning från Open Europe anser 59 procent av svenskarna istället att EU borde ha mindre att säga till om, medan det bara är 4 procent av svenskarna som säger att EU ska ha mer makt. När opinionsinstituten frågar om själva Lissabonfördraget så blir visserligen siffrorna jämnare, men alla undersökningar visar att ja-sidan skulle ha svårt att vinna en folkomröstning. Det kanske är därför som Fredrik Reinfeldt inte vill fråga folket.Nu står istället hoppet till riksdagen. Det finns stora minoriteter inom såväl socialdemokratin som de borgerliga partierna som vill folkomrösta, eller åtminstone låta folket ta ställning i ett riksdagsval på det sätt som vi brukar göra vid grundlagsändringar. Om ledamöterna fick rösta fritt efter sina samveten skulle vi troligtvis få ihop de 88 röster som krävs för att låta folket ta ställning. Men jag är rädd att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gemensamt kommer att låta partipiskan vina.
Det är illa, för
regeringens argument mot att låta folket bestämma är genomgående usla. För tre år sedan fanns det en kraftig opinion i många länder som hävdade att EU-grundlagen var ett historiskt steg som inte kunde få demokratisk legitimitet om den inte godkändes i folkomröstningar. Det planlades folkomröstningar i länder som Storbritannien, Danmark, Estland, Tjeckien, Polen, Spanien, Luxemburg, Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Irland. Frankrikes premiärminister Jean-Pierre Raffarin gick till och med så långt att han förklarade att: ”En sann europé kan inte vara mot en folkomröstning.”Men efter den underbara veckan i månadsskiftet maj och juni 2005 då Frankrike och Nederländerna röstat nej hände något. Den politiska eliten insåg att väljarna hade en egen vilja, och intresset för att låta folken vara med och bestämma smälte bort som en snöflinga en varm sommardag. I land efter land drogs löftena tillbaka.
Det enda folk som
kommer att bli tillfrågade är irländarna, men det är endast därför att Irlands grundlag inte tillåter att man går med på så stora förändringar utan att fråga folket.Här i Sverige har Fredrik Reinfeldt bestämt att han inte vill ha folkomröstning, och Mona Sahlin vill låta honom komma undan med det. De partier som vill ha mer EU-makt vägrade visserligen att diskutera EU-frågan i valrörelsen 2006, men de anser sig ändå ha mandat för att skriva under Lissabonfördraget.
EU-anhängarna har insett att de inte kan skapa sitt Europa om de frågar människor om de vill ha det. Olyckligtvis har dock inte denna insikt fått dem att ifrågasätta om de är på rätt spår. Istället väljer de bara att inte fråga.
Jag är övertygad
om att det här kommer att vidga klyftan mellan väljare och valda. Det kan ställa till allvarliga problem i framtiden. För en demokrat borde det inte vara svårt att låta folket bestämma.riksdagsledamot (mp)
– 
