Lena Kårängs replik på mitt inlägg föranleder mig att komma med ytterligare klarlägganden. För det första, vad beträffar likheter och olikheter mellan skolans respektive förskolans läroplaner så är de självklart inga kopior av varandra (de vänder sig ju till olika åldrar), men de bör läsas och tolkas i ljuset av varandra. De gemensamma värdena är ju desamma i de båda planerna. Enda skillnaden är att man skall ”grundlägga och förankra” (Lpfö 98 s. 3) och ”gestaltar och förmedlar” i den andra. Men värdena är desamma.
Ansvaret för vidareförmedlandet av traditioner är likaså detsamma. I Lpfö 98:s läroplan för förskolan står det: ”I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generation till nästa.”
I Lpo 94:s Kursplaner
för grundskolan konstateras att varje människa har behov av att reflektera över existentiella frågor, trosfrågor och etiska frågor och därvid behöver ”skaffa sig de redskap i form av traditioner, språk och symboler som behövs för att söka en mening i de situationer som man ställs inför i livet.”Varje kultur har sitt livstydande språk, d v s sin uppsättning av bilder, symboler, berättelser och riter som sammanfattar och tyder hur man inom den kulturen ser på livet och meningen med det. Det måste vara en självklar rätt för alla i en kultur att ha tillgång till sin kulturs berättelser för att förstå såväl sig själv som andra som lever i samma kultur.
I ett samhälle där
olika kulturer möts för att leva tillsammans blir det viktigt att även ta del av varandras kulturers berättelser för att öka förståelsen för och dialogen med varandra. Dock – samma berättelse kan användas både för att förtrycka och för att befria. Det beror på hur den används och vem som använder den. Desto viktigare är det att alla har tillgång till sin och andra kulturers berättelser så att sättet att använda dem kan bli föremål för såväl egen reflektion som diskussion. Att observera är också att en del berättelser ingår i flera kulturers/religioners berättelsetradition även om vilken betydelse de tillmäts varierar.Dock bör man besinna att man inte okritiskt skall överföra traditioner enbart med hänvisning till att de ingår i ett kulturarv. Vad skall man då föra vidare och vad skall man utmönstra? Även det ger oss läroplanerna hjälp med. De skall kort och gott överensstämma med, åtminstone inte strida mot, den värdegrund som vi kommit överens om och som finns klart definierad, lika i båda planerna.
För det andra, vad
menar Lena Kåräng med det hon benämner ”enbart religiösa inslag”? Vad är det? Utan anspråk på att fånga in begreppet religion i alla dess dimensioner kan jag se en poäng i att använda det begreppssystem som den religionssociologiske forskaren Glock lyfter fram som en hjälp i tänkandet i vissa sammanhang. Han talar då om religionens fem dimensioner:1. Den rituella dimensionen/Religiöst beteende
2. Trosdimensionen/Trosföreställningar
3. Upplevelsedimensionen/Religiös upplevelse
4. Kunskapsdimensionen/Grundläggande berättelser bl a
5. Den etiska dimensionen/Hur vi lever tillsammans/Värdegrund
Inslag som hör hemma inom dimensionerna 1,2 och 3 kanske är det som Lena Kåräng menar med ”enbart religiösa inslag”. Medan de dimensioner som skulle kunna tänkas delas av både skola och kyrka utan att nagga religionsfriheten i kanten skulle vara de två sistnämnda, nämligen kunskapsdimensionen och den etiska dimensionen.
I kunskapsdimensionen
skulle då bl a ingå att ta del av en religions grundläggande berättelser. Tycker man berättelsen är bra kanske man inte bara genom den lär om religionen utan även lär av berättelsen. En berättelse kan både berättas och dramatiseras.Ett exempel: I berättelsen om Den barmhärtige samariern (Luk.10:25-37) får eleverna tillfälle att leva sig in i den rånade och nedslagne mannens upplevelse, prästens och levitens val att gå förbi och samarierns val att stanna, bry sig om och hjälpa den nedslagne mannen. De får tillfälle att fundera över: Vem vill jag vara? Som rövarna som slår ner, som prästen och leviten som går förbi eller som samariern som stannar och hjälper.
Berättelsen kan påverka barnens/elevernas människosyn och hjälpa dem att vidmakthålla eller utveckla sin empatiska förmåga.
Man brukar tala om tre läroperspektiv: ”lära”, ”lära om” och ”lära av”.
Förr, på den tiden vi hade ett så kallat enhetssamhälle, var läroperspektivet att lära en religion, att göra den till sin. I dag i vårt mångkulturella samhälle handlar det om att lära om varandras religioner med möjlighet att lära av varandras religioner.
För det tredje, hur
skall då grundläggandet och förankrandet av värdegrunden gå till i förskolan respektive i skolan. Enligt förskolans läroplan kort uttryckt: ”Genom att de angivna värdena genomsyrar all verksamhet i förskolan, genom att barnen tränas att efterleva gemensamma regler, genom de vuxnas förebild samt genom att ta del av berättelser som gestaltar de angivna värdena.” I skolan gäller detsamma men med en progression i antal och svårighetsgrad och i sättet att bearbeta, reflektera och kritiskt granska.Avslutningsvis kan jag inte finna att det skulle strida mot förskolans uppdrag att låta barnen få ta del av berättelsen om Jesu födelse gestaltad i ett julspel. Låt oss i vår rädsla inte beröva barnen det de har rätt till.
docent i religionsvetenskap, Karlstads universitet
– 
