Demokrati med brist på ansvar
Debatt: Sverige
;)
Det parlamentariska styrelseskicket innebär att regeringen skall vara ansvarig inför riksdagen – folkets främsta företrädare. Hur fungerar det i praktiken? Det finns en del uppenbara brister när det gäller ansvarsutkrävandet.
Inför riksdagsvalen presenterar de olika politiska partierna sina politiska program. Så långt gott och väl. Vid sidan av att få ta del av dessa planer och framtidslöften, bör väljarna också få information om hur politikerna agerat under den gångna mandatperioden. Redogörelser för vad som faktiskt hänt under denna period brukar vara ytterst knapphändiga. Med andra ord; Erfarenheterna vittnar om att de politiska partierna hellre blickar framåt än bakåt. Det innebär således att väljarna har ett bräckligt informationsunderlag när de skall bedöma vilket parti som bäst tillgodoser deras intressen.
Under en stor del av efterkrigstiden är det minoritetsregeringarna som dominerat, d v s berörda regeringar har på olika sätt använt sig av ”hoppande majoriteter” för att kunna styra landet. För väljarna har detta medfört svårigheter att kunna avgöra vilken konstellation av partier som skall ställas till ansvar för den förda politiken.
Förhållandet underlättas knappast av att det på senare år blivit allt vanligare med s k ”triangulering”. Det innebär, förenklat uttryckt, att de politiska motståndarna till vissa delar kopierar varandras politik! Det blir m a o svårare för väljarna att kunna skilja på de olika parternas politiska budskap. På senare tid har detta blivit alltmer påtagligt. Som sagt, att kunna precisera vem som har ansvaret för den förda politiken, riskera att bli allt mer besvärligt.
Istället för tydligare regeringsalternativ, som skulle ha underlättat för väljarna att kunna utkräva ansvar av den regering som suttit vid makten, tycks utvecklingen gå åt det motsatta hållet. Det gynnar knappast demokratin. Väljarna är i vårt land är relativt välinformerade visar gjorda undersökningar. Trots detta finns det problem som gör det allt svårare för medborgarna att kunna utkräva ansvar av regeringen. Maktfördelningen i det komplexa samhället är otydlig. Några exempel:
Det finns en oklar ansvarsfördelning mellan statsmakterna å ena sidan och å den andra sidan regionkommuner, landsting och kommuner. Medlemskapet i EU gör det dessutom inte lättare att genomskåda hur mycket av ansvaret inom olika politikområden som skall tillskrivas ”Stockholm” respektive ”Bryssel”.
De senaste årens förändringar har dessutom gjort det allt svårare att klara av gränsdragningen mellan vad som är offentligt och vad som är privat; avregleringar, bolagiseringar, entreprenörskap etc skapar stundtals oklara ansvarsförhållanden. Är det staten, kommunen eller den privata aktören, som är ansvarig när verksamheten inom t ex äldreomsorg eller skola inte fungerar?
Det avslutande exemplet gäller samspelet mellan politiker och tjänstemän; Till följd av målstyrning och en alltmer decentraliserad organisation, har gränsdragningen mellan de två kategorierna av aktörer, när det gäller ansvarsfördelningen, blivit alltmer svårhanterlig.
Exemplen ovan vittnar om att ansvarfördelningen mellan olika aktörer på skilda nivåer i samhället är otydlig. Det är en olycklig situation. För att ansvarkrävandet skall fungera måste medborgarna veta vilka aktörer som har ansvar för vad. I annat fall gynnas knappast demokratin. Annorlunda uttryckt: Det är inte till gagn för demokratin om det allt oftare konstateras att uppkomna problem ”skall lösa av någon annan!”
Alf Sundin
Statsvetare, Karlstads universitet
