Nödvändigt att kalhugga?
Debatt: Skogsbruk
;)
Maciej Zaremba i DN, Martin Jentzen i NWT och Gunilla Petersson i Arvika Nyheter tycker att skogsbruket skall sluta kalhugga. I stället skall man, menar de, använda någon annan, diffus, skogsbruksmetod. Som skall behålla naturskogen som den var förr. Och skogen skall helst föryngra sig själv (Lübeckmodellen). På så sätt kommer skogsbruket att bli mer lönsamt för samhället, påstår man. Man skall avverka de största träden hela tiden och låta de mindre växa till sig och bli stora och lönsamma.
Det är just det resonemanget man förde i Sverige i början av nittonhundratalet, då man bedrev dimensionshuggning. Man mätte upp träden med stångklave och avverkade alla träd som till exempel höll 8 tum vid 16 fots höjd eller större. Detta gav en utarmning av våra skogar.
Vi, den kategori skogsmän jag tillhör, tog över ett skogbruk med ett virkesförråd på cirka 1,7 miljarder skogskubikmeter i landet. Efter att ha växlat över från dimensionshuggning, plockhuggning, Wagnerblädning eller vad man höll på med till trakthyggesbruk, har vi ökat virkesförrådet med 82 procent till cirka 3,1 miljarder skogskubikmeter. Jag är glad och stolt över att ha varit med på den resan. Vårt miljömedvetande var tyvärr inte så bra till en början. Vi försyndade oss då och då, hyggena blev för stora och vi högg bort lövskog i för stor utsträckning. Men vi lyssnade på den ibland mycket högljudda, jobbiga och ofta utopiska miljörörelsen och förbättrade oss efter hand. Miljörörelsen skall ha kredit för detta.
1903 kom vår första skogsvårdslag värd namnet. Den var en återväxtlag som föreskrev skyldighet att återplantera skog efter avverkning. Efter flera turer under decennierna kompletterades lagen 1993 med ett miljötillägg. Skogsbrukets mål skulle nu inte bara vara god virkesproduktion. Det sattes upp ett nytt mål, jämställt med produktionsmålet, nämligen ett miljömål. Skogsbruket skall nu utföras med miljöhänsyn. Hur har vi klarat detta då?
Virkesförrådet har ökat, Sverige har blivit rikare, men den biologiska mångfalden har försämrats, så på den punkten har vi blivit fattigare. Som kompensation har vi av vår totala landareal på cirka 40 miljoner hektar, varav cirka 22 miljoner är skogsmark, satt av cirka 4 miljoner hektar som skyddad areal. Där bör den biologiska mångfalden ha gott om plats.
Jentzen hackar, med viss rätt, på pappersindustrin. Massavedsmarknaden är ett oligopol, vilket inte främjar en optimal prissättning. Men skogsbruket och skogsindustrin är beroende av varandra. Utan skogsindustri behövs inget skogsbruk. Vad skulle vi utan köpare av våra produkter sysselsätta oss med? Röja vandringsleder? Hyra ut kanoter? Sälja korv och glass till tyskar och miljöpartister?
Trakthyggesbruk är den i dag mest lönsamma skogsbruksmetoden. Med femtio års erfarenhet påstår jag det. Tillsammans med min fru har jag ägt och brukat cirka 70 hektar skog i västra Värmland. Tre fjärdedelar av arealen har vi drivit mot produktionsmålet (trakthyggen med miljöhänsyn) och resten mot miljömålet. Den krassa verkligheten har visat oss att den ekonomiska avkastningen är väsentligt lägre per hektar när man arbetar mot miljömålet. Ändå har vi gjort det, vi har sett ett annat, positivt naturvärde med den metoden. Men ekonomin blir sämre. Det har verkligheten lärt oss. Så jag kommer nog att fortsätta med trakthyggesbruk med miljöhänsyn tills vidare. Åtminstone tills forskningen har fått fram någon annan skogsbruksmetod som är lika lönsam.
Karl-Olof Guldbrandsson
Skogsmästare, Arvika
