Nu kommer jag ut
Debatt: Värmland Pride
;)
Efter dryga 30 år fyllda känner jag mig ganska så säker på min sak, men väljer ändå att hålla en liten dörr öppen. Trots det väljer jag i dag att komma ut som heterosexuell. Jag tror att många redan förstått att det är så det ligger till, och ser det som något självklart med mig. Mina föräldrar, min släkt och mina arbetskamrater och vänner är nog också i vetskap om detta, trots att vi aldrig pratat öppet om att jag är hetero.
Att jag inte känner någon svårighet att komma ut som hetero ligger givetvis i att jag passar in i den rådande normen. Jag har hittills inte varit den som attraherats av kvinnor, har alltid varit intresserad av killar, alltid levt ihop med män. Jag ser inte för tillfället att det skulle förändras. Men medan många homosexuella förstår som barn att deras förälskelser och intresse riktar sig mot det egna könet, förstår andra långt senare i livet vad känslorna betyder. Precis som att man kan träffa en fantastisk människa av annat kön kan man också träffa en fantastisk människa av samma kön.
I ett heteronormativt samhälle förutsätter vi dagligen att kvinnan lever ihop med en man och att mannen på jobbet lever ihop med en kvinna. Även om det blir vanligare att människor är öppna med sina samkönade relationer, är steget fortfarande stort. Föräldrar kan reagera på sätt som ”Har vi gjort något fel?”. Kompisar kan reagera med ”Har du varit tänd på mig?”. Frågor som ”Vem är kvinnan och mannen i förhållandet?” och såklart ”Hur gör de när de har sex?” existerar fortfarande. Oavsett vad, får man räkna med att bilden förändras och att både släkt och vänner kan ha svårt att förlika sig med tanken. Även om man är samma människa.
Jag var nog inte den enda som fällde en tår när Anja Pärson valde att komma ut i Sommar i P1 för några veckor sedan. Kärlek, som är så fint och självklart, kan också vara frustrerande och något som ger upphov till konflikter, ångest och svårigheter i relationer med de man kanske är i mest behov av bekräftelse av – föräldrar, släkt och vänner.
Kommentarerna på sociala medier efteråt lät inte vänta på sig: Ska det vara en så stor grej att komma ut 2102? Och det är klart att det inte borde vara det, men det är det fortfarande. Som officiell person kanske det räcker med att komma ut en gång, sedan vet hela världen att man är gay. Som privatperson måste man ständigt göra avvägningen: vill jag, eller kan jag, komma ut här och nu? När man tillfrågas om sambons eller äkta hälftens namn, i vanliga diskussioner på jobbet, i nya situationer på konferenser, på mödravårdscentralens föräldragrupper, vid nyanställning eller på barnens förskola. Livet blir ett långt, ständigt val mellan att komma ut eller inte.
Att andra, precis på samma sätt som jag, inte känner att de kan, orkar, eller vill berätta om vem de älskar för att de är rädda för hur omgivningen ska reagera är naturligtvis inte acceptabelt. Det är inget vi förändrar över en natt, utan vi måste hjälpas åt att förändra det. I dag har vi en chans att visa att vi vill se en förändring, när RFSL Ungdom anordnar Pride. Viktigare är kanske att vi tillsammans klargör att all kärlek är bra kärlek, varje dag, året om.
Maria Frisk (MP)
Kommunalråd Karlstad
