Nödvändigt att sluta kalhugga
Replik: Skogsbruk
;)
Svar till Göran Vikman (nyhetsartikel i NWT 30/6)
Mellanskog och Göran Vikman går till angrepp mot föreningen Skydda skogen för att propagera för ett annat skogsbruk än dagens. Varför? En diskussion kring naturnära skogsbruk ska rimligen föras med de som aktivt arbetar med det. Skogsbruk är en fråga att diskutera inom branschen. Miljörörelsens främsta uppgift i debatten är just frågan kring de arealer som behöver skyddas.
Det är anmärkningsvärt att Mellanskog som ju är en skogsägarförening – en sammanslutning av privata skogsägare med främsta syfte att bryta industrins dominans – inte försöker arbeta aktivt med att förnya skogsbruket och skapa bättre lönsamhet för de privata skogsägarna, utan istället intar en position som grundar sig på att allt är bra som det är. Dagen skogsbruk är oerhört anpassat till skogsindustrin, med pappersindustrin som största vinnare. Att systemet passar industrin betyder inte att det automatiskt också gynnar skogsägaren.
De privata skogsägarna står för marken (den grundläggande produktionsfaktorn). Samtidigt tar de hela den ekonomiska risken, och gör investeringar i form av bl a plantering, röjning och annan kostnadskrävande skötsel. Investeringar som har en mycket låg avkastning. Även om allt går perfekt talar vi om avkastningsnivåer på cirka 2–3 procent. Industrin däremot gör knappast någon investering med en lägre avkastning än 10 procent.
Det plantageskogsbruk som Mellanskog med flera erbjuder innebär att skogsekosystemet utarmas år för år. Följden blir en minskad förmåga för skogen att uthålligt fungera och möta framtida utmaningar. Detta brukar betraktas som enbart ett naturvårdsproblem, men sanningen är att detta även får allvarliga konsekvenser för produktionen. Risken att de likåldriga monokulturerna drabbas av skador eller andra problem är överhängande och ökande. Stormen Gudrun med efterföljande barkborreangrepp är tydliga exempel.
I Mellanskogs utspel nämns blädning. Detta begrepp, som endast ett fåtal nu längre känner den exakta betydelsen av, för tankarna till det skogsbruk som bedrevs under framförallt 1800-talet då den svenska skogen överavverkades. Knappast någon, varken naturvårdare eller skogsbrukare förespråkar blädning. Det spelar ingen roll om överavverkning görs genom plockhuggning, eller genom att kalhugga ett område i taget. Så länge man hugger mer virke än vad skogen förmår att producera så leder det till utarmning av skogsresursen. Man bör ha i minnet att en grundförutsättning för skogsproduktion, med ett ekonomiskt värde, är att det finns träd på marken – ett kriterium som inte ett enda kalhygge uppfyller!
Som jag ser det är det nödvändigt att sluta kalhugga och övergå till ett selektivt uttag av träd ur skogen. Detta för att kunna skörda grova och värdefulla stammar medan övriga tillåts växa vidare och för att samtidigt utnyttja skogens naturliga föryngringsförmåga. Att detta skulle vara irrationellt jämfört kalhuggning håller jag inte alls med om. Tvärtom verkar det mycket mer irrationellt att hugga stora mängder lågbetalt klenvirke i både gallringar och slutavverkningar för att sedan betala för att ersätta dem med ännu mindre plantor som måste växa många år innan de kan avverkas med gott resultat.
Så istället för att onyanserat hålla fast vid dagens skogsbruk vill jag uppmana alla skogsägare, och även Mellanskog, att på allvar undersöka de ekonomiska möjligheter som ligger i att förnya sitt skogsbruk. Om detta samtidigt kunde minska konflikten med miljörörelsen skulle väl knappast göra saken sämre?
Martin Jentzen
Skogschef, Silvaskog AB
