En kamp på ”Mordväggen”
ARVIKA
Sten, snö och is swischade förbi deras huvuden. De mådde illa, led av dödsångest, hade svårt att äta och förfrös tår och fingrar. Trots detta besteg Martin Jurander och Martin Norlander den fruktade nordväggen på berget Eiger, Schweiz, under förra veckan.
Publicerad: 2008-08-01 07:00 | Uppdaterad: 2008-09-18 13:51
;)
Alpkossor
Från berget kunde de se gröna fält, alpkossor och den trygga campingen.
Foto: Martin Norlander [Förstora]
Foto: Martin Norlander [Förstora]
;)
Mordväggen
Bergsväggen kallas "Mordväggen" av lokalbefolkningen och anses vara oerhört svår.
Foto: Martin Norlander [Förstora]
Foto: Martin Norlander [Förstora]
;)
Eiger
Berget Eiger är 3970 meter högt och nordväggen är 1800 meter.
Foto: Martin Norlander [Förstora]
Foto: Martin Norlander [Förstora]
Martin Jurander, Sulvik, och Martin Norlander, Björnmyra, klättrade nordväggen, också kallad ”Mordväggen” på fyra dagar. Bergväggen är lodrät, svårklättrad och mytomspunnen. Det som gör väggen farlig är ständiga stenras och hastiga väderomslag. Eftersom det är sommar är berget upptinat och poröst vilket gör att de bultar som man använder för säkerhetens skull är svåra att få fast. Mer än 70 personer har dött när de försökt bestiga väggen. Enligt myten sägs berget kasta av sig klättrare.
Martin Jurander och Martin Norlander från Jösse klättersällskap tränar klättring och löpträning 4 gånger i veckan. De är erfarna och säger att detta är det värsta och det största de någonsin gjort.
Äventyret startade klockan nio förra onsdagen. Då började klättringen upp för bergväggen som är 1 800 meter hög. Första dagen klättrade de fram till klockan 17. Höjden gjorde att de var torra i halsen och mådde illa. Den mat de hade med var några smörgåsar, lite choklad och en frystorkad middagsportion per dag.
De sov sittandes tätt intill varandra i en snögrotta. Sovsäckar är för tunga att ta med så de försökte hålla värmen i dunjackor. De hade köldfrossa och vacklade mellan vakenhet och dvala.
Nästa dag startade de klockan 6 och klättrade fram till 17. Den strapatsen började med 300 meter isklättring. Många av de ispartier som fanns på berget var bara en tunn isskorpa vilket gjorde det svårt att få grepp. Medan de klättrade drällde det hela tiden ner stenar, isbitar och snö. Martin Norlander kommer tydligt ihåg hur det ven i öronen när de fallande bitarna passerade hans huvud.
– För att inte bli rädd försökte jag försvara att det skulle gå bra, jag tänkte att jag är en sån som har tur, stenarna träffar alla andra men inte mig, säger Martin Norlander.
Rasen fick dem att inte stanna utan att hela tiden klättra vidare.
– Varje meter man klättrade, så klättrade man bort från rasen, säger Martin Jurander.
De hade dödsångest och en gång var de nära att ge upp. Det var Martin Norlander som ville vända när han såg en helikopter hämta ner klättrare som var högre upp. Av det kunde han dra slutsatsen att det inte var bra förhållanden där uppe. För att puscha Martin Norlander tog Martin Jurander på sig ansvaret att betala en helikopter om det skulle behövas.
– Klättermässigt kände jag mig trygg, annars skulle jag aldrig gjort det, för varje meter man klättrar så gör man val, man värderar sina klätterkunskaper och tar ställning till riskerna, säger Martin Jurander.
Den tredje dagen började de klättra klockan 6 på morgonen. Under eftermiddagarna var rasen som värst. Berget tinade under dagarna och då började is, snö och stenar att släppa. Under sträckan upp till kammen tog de sig igenom lös snö och de blev genomvåta. För att torka upp och inte frysa ihjäl var de tvungna att fortsätta klättringen ända tills de nådde bergskammen klockan 1 på natten. Den fjärde och sista dagen tog de sig den sista biten fram till toppen. De var trötta och utslitna.
– Det enda vi ville var att komma ner, säger Martin Norlander.
För att ta sig ner till den lilla bergsbyn Grindelwald följde de en stig som gick över två toppar och fram till Europas högst belägna järnvägsstation Jungfraujoch. Där tog de tåget ner till byn.
Martin Jurander berättar att de gick runt som hålögda spöken tills de fick äta och sova ordentligt.
– Vi firade med öl och middag, och fötterna såg ju för roliga ut, säger Martin Norlander.
Deras fötter är fortfarande bortdomnade och Martin Juranders fingertoppar saknar känsel.
– Men det går över, säger Martin Jurander.
Trots de svår förhållandena under klättringen ångrar ingen av dem att de bestigit Eiger. De två klättrarna har helt skilda motiv till varför de klättrar.
– Jag är bergstagen, jag tycker om frihetskänslan, att få kickar och att komma bort från vardagen, säger Martin Norlander.
Han förklarar att han med begreppet bergstagen menar att han känner en frihet på berget och att han är sluten när han inte är där. Martin Juranders skäl till att klättra handlar mer om att träna förmågan att kunna styra sin rädsla.
– Jag tycker om känslan av att kunna kontrollera min oro och mina inre demoner, säger Martin Jurander.
Martin Jurander och Martin Norlander från Jösse klättersällskap tränar klättring och löpträning 4 gånger i veckan. De är erfarna och säger att detta är det värsta och det största de någonsin gjort.
Äventyret startade klockan nio förra onsdagen. Då började klättringen upp för bergväggen som är 1 800 meter hög. Första dagen klättrade de fram till klockan 17. Höjden gjorde att de var torra i halsen och mådde illa. Den mat de hade med var några smörgåsar, lite choklad och en frystorkad middagsportion per dag.
De sov sittandes tätt intill varandra i en snögrotta. Sovsäckar är för tunga att ta med så de försökte hålla värmen i dunjackor. De hade köldfrossa och vacklade mellan vakenhet och dvala.
Nästa dag startade de klockan 6 och klättrade fram till 17. Den strapatsen började med 300 meter isklättring. Många av de ispartier som fanns på berget var bara en tunn isskorpa vilket gjorde det svårt att få grepp. Medan de klättrade drällde det hela tiden ner stenar, isbitar och snö. Martin Norlander kommer tydligt ihåg hur det ven i öronen när de fallande bitarna passerade hans huvud.
– För att inte bli rädd försökte jag försvara att det skulle gå bra, jag tänkte att jag är en sån som har tur, stenarna träffar alla andra men inte mig, säger Martin Norlander.
Rasen fick dem att inte stanna utan att hela tiden klättra vidare.
– Varje meter man klättrade, så klättrade man bort från rasen, säger Martin Jurander.
De hade dödsångest och en gång var de nära att ge upp. Det var Martin Norlander som ville vända när han såg en helikopter hämta ner klättrare som var högre upp. Av det kunde han dra slutsatsen att det inte var bra förhållanden där uppe. För att puscha Martin Norlander tog Martin Jurander på sig ansvaret att betala en helikopter om det skulle behövas.
– Klättermässigt kände jag mig trygg, annars skulle jag aldrig gjort det, för varje meter man klättrar så gör man val, man värderar sina klätterkunskaper och tar ställning till riskerna, säger Martin Jurander.
Den tredje dagen började de klättra klockan 6 på morgonen. Under eftermiddagarna var rasen som värst. Berget tinade under dagarna och då började is, snö och stenar att släppa. Under sträckan upp till kammen tog de sig igenom lös snö och de blev genomvåta. För att torka upp och inte frysa ihjäl var de tvungna att fortsätta klättringen ända tills de nådde bergskammen klockan 1 på natten. Den fjärde och sista dagen tog de sig den sista biten fram till toppen. De var trötta och utslitna.
– Det enda vi ville var att komma ner, säger Martin Norlander.
För att ta sig ner till den lilla bergsbyn Grindelwald följde de en stig som gick över två toppar och fram till Europas högst belägna järnvägsstation Jungfraujoch. Där tog de tåget ner till byn.
Martin Jurander berättar att de gick runt som hålögda spöken tills de fick äta och sova ordentligt.
– Vi firade med öl och middag, och fötterna såg ju för roliga ut, säger Martin Norlander.
Deras fötter är fortfarande bortdomnade och Martin Juranders fingertoppar saknar känsel.
– Men det går över, säger Martin Jurander.
Trots de svår förhållandena under klättringen ångrar ingen av dem att de bestigit Eiger. De två klättrarna har helt skilda motiv till varför de klättrar.
– Jag är bergstagen, jag tycker om frihetskänslan, att få kickar och att komma bort från vardagen, säger Martin Norlander.
Han förklarar att han med begreppet bergstagen menar att han känner en frihet på berget och att han är sluten när han inte är där. Martin Juranders skäl till att klättra handlar mer om att träna förmågan att kunna styra sin rädsla.
– Jag tycker om känslan av att kunna kontrollera min oro och mina inre demoner, säger Martin Jurander.
Karin Wallmander
0570-714415
